Hinner jag bli bra innan jag dör?
Ofta när det känns motigt att spela eller öva så säger man att man har tappat motivationen. Jag hittade ett väldigt insiktsfullt inlägg på Ultimate Guitar om detta – och att det kanske är något annat som tar emot. I själva verket börjar man bli rädd. Rädd för att tiden man lägger ner på sitt musicerande är bortkastad.
Man börjar jämföra sig med sina idoler och inser att allt man själv spelar låter förjävligt i jämförelse. Man hänger på några olika forum där de som syns mest är mycket duktigare än man själv känner att man någonsin kommer bli. Här sitter spärren, inte i brist på motivation. Detta stämmer extremt väl in på mig, och blir ännu värre när man börjat spela i lite högre ålder än de flesta – kommer jag hinna bli bra innan jag dör liksom? Det som skulle vara en avslappnande hobby har plötsligt blivit en tävling med höga prestationskrav…
I inlägget finns några bra tips för hur man kommer tillrätta med problemet. Det viktigaste är att inte tappa tron på att man faktiskt blir bättre av att öva, att tiden inte är bortkastad. Ett bra tips är att dokumentera sina framsteg så att man inser att även om man inte kan spela det svåra i solot i 160 bpm så går det nu i 140 istället för 100 som tidigare.
